tiden efter begravningen

Tiden efter begravningen kändes konstig. Man fick inte lika mycket telefonsamtal längre, det kom inga blommor längre och vardagen började komma tillbaka. Jag var fortfarande sjukskriven men började planera för att börja jobba igen. Jag bestämde mig för att livet måste få fortsätta även fast sorgen alltid kommer att finnas där. Man var ännu nervös över vem man skulle stöta på i affären osv. Om det var någon som inte visste så att man skulle behöva stå där och förklara. Något som var otroligt jobbigt under denna period var att se andra gå runt med barnvagn eller med "gravidmagar". Svårt att förklara varför det kändes så, det var inte så att man önskade bort alla barn utan det var nog mer saknaden av Erik som gjorde det så svårt.

Jag började förbereda mig på att börja jobba igen den 1/5, ca 2 månader efter att Erik hade gått bort. Det kändes skönt att börja jobba igen. Att få lite annat att börja tänka på. Jag trivs ju så otroligt bra på mitt jobb och det gjorde ju saken mycket bättre. Jag fick en otrolig stöttning av både chef, kollegor och personal!!

Planering

Dagarna, veckorna och månaderna som följde var intensiva. Samtidigt som man kämpade med sin sorg skulle det planeras massor. Det hände något nästan varje dag.

Som mamma till ett döfött barn får man en månads föräldraledighet. Den tog jag ut och sen blev jag helt sjukskriven.

Huvudet snurrade av allt som skulle göras, planera begraving tex. Jag minns den dagen vi skulle åka till begravningsbyrån. När vi skulle parkera stod det en stor lastbil ivägen så vi fick stå och vänta ett tag. De höll på att lasta ut kistor som levererades. Allt kändes så overkligt!!
När vi väl kommer in så möts man av en tystnad och några människor som nickar vänligt mot en. Vi blir visade till ett rum med bord i mitten. Runt omkring står det gravstenar utplacerade. Troligtvis för att man ska kunna se färg, teckensnitt och form m.m. men att sitta där mitt i och planera sitt barns begravning var hemskt.
Det tog ganska lång tid för det var mycket som skulle planeras. Hur dödsannonsen skulle se ut, hur kistan skulle se ut, val av blommor, gravsten, dag för begravning m.m.
Jag hoppas att jag aldrig får vara med om detta igen!
När vi väl åkte därifrån var det mesta kring begravingen klart och det kändes skönt.
Begravningen skulle vara i Endre kyrka den 19/3. Vi ville ha en mindre begravning med bara de närmsta närvarande.
Vi ville inte ha en "tung" begravning. Vi ville att det verkligen skulle få bli en barnbegravning. Vi hade frågat en tjej om hon ville sjunga på Eriks begravning och det ville hon.
Även fast begravningen var otroligt jobbig så hade jag ett lugn. Jag hade bestämt mig för att det skulle få bli en fin dag. Vi blev totalt 12 personer på begravningen. Vi satt på stolar framme i kyrkan runt den lilla vita kistan som var prydd med små rosa rosor. Prästen sa några ord och vi sjöng. Flera barnvisor blev det. Jag hade bestämt att jag ville läsa en bok och det gjorde jag, GISSA HUR MYCKET JAG TYCKER OM DIG, läste jag högt med Alva i knät och minsta kusinen bredvid. Vi avslöt akten med att spela och sjunga "Här kommer Pippi Långstrump". Alva som älskar Pippi dansade och sjöng och man kunde inte låta bli att le. Det kändes som vi fick den begravningen vi ville....

Att mista ett barn - förlossningen

Hej och välkommen till min sida!

Tanken att skriva om vad som hände för nästan ett år sen har funnits länge men först nu känner jag mig redo.
Det känns bra att börja skriva och berätta att livet fortsätter även om man är med om något så tragiskt som att mista sitt barn. Sorgen kommer alltid att finnas där, men livet fortsätter...

Om någon hade frågat mig för ett år sen vilken dag som varit den värsta i mitt liv så hade jag nog fått fundera lite innan jag hade svarat... nu vet jag... 23/2 2009

Egentligen hade jag sett fram emot den 23/2 eftersom det var då jag var beräknad till.

Jag hade haft en helt perfekt graviditet. Kurvan såg bra ut och jag hade inte ens mått illa i början av graviditeten. Jag skulle för första gången föda "vanligt" trots att jag väntade mitt andra barn. Alva som hade kommit ca 2½ år tidigare fick komma till världen genom kejsarsnitt på grund av sätesbjudning. Jag kände mig inte särskilt nervös över förlossningen heller, klarar andra så fixar väl även jag detta.

Dagen började med att jag och Alva åkte till mina föräldrar för att ta en fika som även blev lunch. På eftermiddagen åkte vi hem igen och jag kände mig lite trött. Alva krävde all uppmärksamhet och ville att jag skulle leka hela tiden. Jag ringde därför min sambo och frågade om han inte kunde komma hem lite tidigare för det började bli jobbigt att leka på golvet hela tiden. Han flexade ut ganska snabbt och kom hem.

Jag hade inte packat någon väska utan har alltid tänkt att "hur fort kan det gå egentligen?" Klart att man kommer att hinna packa ner de saker man ska ha med sig. Min sambo var inte helt övertygad utan sa till mig att gå upp och packa en väska när han nu hade kommit hem tidigare. Jag gick upp men hinner inte börja packa väskan innan telefonen ringde. Det var en kompis som undrade om någon hade dykt upp. Nix säger jag och fortsätter att säga att jag kommer nog att gå över tiden. Vi pratar ett tag och jag frågar henne hur det känns när värkarna börjar. Det går inte att missa säger hon. När du får dem så känner du...

Efter samtalet går jag lungt ner till min sambo och berättar om mitt samtal....så vi lär få vänta ett bra tag till. Det tog nog max 2 minuter från att jag har sagt detta som jag får en sådan kraftig värk att jag nästan inte kan stå på benen. Jag kommer ihåg att jag skriker att han ska ta bort Alva så att hon ska slippa se sin mamma i detta skick...sen skriker jag "packa väskan!!"

Jag får tag i telefonen och ringer förlossningen. Det enda jag kommer ihåg av detta är att jag säger "jag har haft två värkar och jag kommer NU". Sen ringer jag min mamma och pappa om att de måste komma för att vara hos Alva. Vi möter mamma och pappa i farstun ca 20 minuter senare och jag kommer bara ihåg att de sa "åk nu och lycka till".

Bilfärden var som en mardröm. Jag hade så ont. Värkarna kom bara tätare och tätare.
Väl inne på förlossningen så blir vi visade till ett rum. Precis i dörröppningen kommer en värk så jag blir stående där. Personen som hänvisar oss rummet försöker glatt prata på och säger "det är rum 13, men det är inget otursrum" ... nu är det det... jag avskyr detta rum.

Det kommer in en lite nervös undersköterska som kommer in och presenterar sig. Hon ska sätta på ctg-kurvan på magen för att se barnets hjärtljud. Hon försöker och försöker och säger sedan att hon är ny och att hon ska hämta en annan barnmorska som kan det bättre. Barnmorskan kommer in och försöker hitta hjärtljud men säger sen helt plötsligt att appartaten kanske är trasig. Sen säger hon att hon ska hämta en läkare ifall att....

Då börjar tankarna snurra i mitt huvud... inte tanken på att de inte ska hitta något hjärtljud utan mer att jag måste göra mig beredd på att det kommer att bli ett akutsnitt.

Läkaren kommer in med en ultraljudsapparat och mitt i mitt värkarbete här jag henne säga..."hjärtat slår inte...förstår du vad detta innebär?"

Jag vet inte ens om jag svarade... allt snurrade runt i huvudet samtidigt som värkarna kom tätare och tätare. Jag vet att jag tänkte "fy fan..och de menar att jag ska fortsätta att ha så här ont...ska jag verkligen få föda...söv ner mig!"

Jag hade i detta skede inte så mycket val.....det var bara att fortsätta.

Min sambo var i detta läge mitt stora stöd.

Allt hade gått så snabbt och fokus hade varit på barnet. Jag hade inte ens fått tillgång till lustgas vid detta tillfälle. Nu hamnade helt plötsligt fokus på mig och min förlossning.
Undersköterskan som var ny gav mig lustgasen och jag bara tänkte på hur överskattat detta var. Efter några värkar skriker jag "kan jag inte få mer hjälp". Barnmorskan kontrollerar då lustgasen och får se att den aldrig har varit påsatt.

Narkosläkaren påkallas för att ge mig ryggbedövning. Håll ut, säger barnmorskan. När du har fått den så kommer det att kännas mycket bättre.
Efter ett tag kommer en person in och säger att narkosläkaren har fått gå på något akut så de håller på att kalla in jouren. Kan det bli värre hann jag tänka...
Till slut kommer jourläkaren, en tysk läkare som promt ska ha upp mig i sittande läge trots alla mina värkar.
Jag som annars är ganska "vårdad i mitt språk" säger... jag sätter mig upp men gör det då fort som fan.
Fort gick det inte. Han träffade inte rätt i ryggen och jag hann få flera värkar när jag fortfarande satt upp. Helt plötsligt får jag så ont i benet så jag bara skrek...mitt ben!!!
Läkaren träffade något i min rygg som gjorde att det gjorde så ont i benet att värken inte ens går att beskriva.
Ryggbedövningen tog helt fel...istället för att vara bedövad i magen så var jag bedövad på rumpan och låren. Detta resulterade i att man fick sätta in värkstimulerade dropp för att jag skulle kunna fullfölja förlossningen.

Jag hann att tänka så mycket tankar under denna förlossning..ibland helt sjuka tankar som "fan, då ska jag till jobbet på måndag igen".

Strax innan barnet kom ut frågade barnmorskan mig om jag vill ha upp barnet på bröstet. Nej sa jag...jag visste ju inte vad som skulle komma...jag var rädd för mitt eget barn.

Några minuter senare kom barnet... "det är en pojke, sa barnmorskan". Hon lindade in honom i en filt och la honom i barnsängen. Samtidigt hör jag barnskrik i korridoren utanför. Barnmorskan såg lite nervös ut och säger snabbt till undersköterskan att stänga till dörren ordentligt. Dörren till vårt rum stängs snabbt.

Jag tittar upp på undersköterskan som varit med hela förlossningen. Tårarna rinner ner från hennes kinder och sen försvinner hon ut ur rummet.

Vill ni se honom, säger barnmorskan. Ja, klart jag vill se honom. Hon tar fram honom till oss och tårarna bara rinner på både mig och min sambo. Barnmorskan frågar om jag vill hålla i honom och visst vill jag det. Han är så fin!! Det såg ut som han sov...


Gråtandes sitter man där på förlossningen med sitt barn i famnen och vet inte hur framtiden kommer att se ut. Han var så mjuk och go och fortfarande varm.

Jag vill ringa mamma sa jag helt plötsligt. Vi har fått en son men han lever inte är det första jag säger till henne. Sen vet jag inte vad jag sa...

Efter samtalet med mamma säger jag till barnmorskan..."det här är det värsta jag har varit med om, men jag kommer att klara det". Jag vet inte varför jag sa det, men trots det hemska som precis hade hänt kände jag mig stark. Jag hade ju Alva.

Nu ville jag bara hem men som tur var så stoppade barnmorskan oss lite. Ni kan väl stanna i natt bara sa hon. Det var nu sent på kvällen och mamma hade berättat att Alva redan sov. vi bestämde oss för att stanna och blev inkörda till kvinnoavdelningen tillsammans med vår son som nu låg i barnsängen igen.

Vi sov inget denna natt. Vi grät och pratade. Vi bestämde nu att vår son skulle få heta ERIK.

Personalen var helt underbar!! De kom in och satt och pratade med oss under hela natten. personalen tog även fot- och handavtryck som vi fick med oss hem.

Morgonen därpå kom även kurator och förklarade vad som händer sen. Nu skulle vi ju bestämma oss för massa saker som aldrig har funnits i min tanke förr. Begravning, obduktion, minnesstund m.m. Vi fick även frågan om vi ville ha att man skulle ta kort på honom som minne och det valde vi. Det är jag glad för idag!

Ingen visste varför Erik hade avlidit. Allt såg så bra ut och det fanns inget yttre på honom som visade varför.

Vi hade Erik med oss hela tiden på rummet och det var jätte tufft att åka ifrån honom på morgonen den 24/2. Jag grät och grät. Att lämna sitt barn var hemskt, även fast han inte levde.

När vi kom hem kändes det så tomt. Jag gick upp i vårt sovrum och där stod spjälsängen redo för att användas. Det går inte att förklara hur man kände i detta läge.

Strax därpå kom mamma, pappa och Alva. Mamma och pappa bara grät och Alva blev nästan som blyg för oss. Hon förstod att något var fel men inte riktigt vad. Jag kände nästan som jag hade svikit henne. Hon såg så mycket fram emot att få bli storasyster och hade pratat så mycket om det. Att nu börja förklara för henne att hon hade fått en lillebror men att han var död var inte lätt. Ett barn som är 2½ år vet ju inte ens vad "död" är. Jag visade henne hand- och fotavtrycken och försökade förklara.

Det som nog tog mest på mig var när Alva sa "mamma, du lovade att jag skulle få hålla i honom". Ja, visst hade jag lovat...att detta skulle hända hade inte funnits med i min vildaste fantasi .

Samma dag kom det ett stort paket från libero med posten. Jag hade tidigare skickat in blöjmärken och valt bebissaker som premier. Just denna dag kommer alla bebissaker med posten. Alva blev jätte glad över att få paket och vi alla försökte att hålla tårarna en stund. Det kom både bebisleksak och bebisfilt och en massa kuponger på blöjor. Allt kändes nu så meningslöst.

Natten som kom så sov vi båda ganska bra. Man var helt slut efter att ha varit vaken i över ett dygn att man nästan var avsvimmad. Jag vaknade däremot ganska tidigt och gick upp själv. det var helt tyst. Jag kände att jag ville berätta för alla vad som hade hänt så jag satte på dator och skrev ett mail och berättade. Detta mail skickade jag till de flesta i min adresslista. Det kändes skönt att få berätta.

Dagarna och veckorna som kom känns som ett vaccum. Jag var helt plötsligt rädd för att visa mig ute. Att åka till affären var jätte jobbigt. Ingen av oss ville gå ut, men vi var tvungna för Alvas skull.

Samtidigt kom det blommor, kort, sms och mail i massor. Oj, så många som bryr sig när det händer hemska saker. Jag blev så varm i hjärtat av alla som hörde av sig på ett eller annat sätt. Speciellt minns jag när det kom blomsterbud till Alva och hon har fått blommor av sin bästa kompis på dagis. Det värmde så otroligt mycket och Alva var jätte glad. Jag grät och Alva undrade varför jag var ledsen när hon hade fått blommor. "Tänker du på Erik", sa hon och så fick jag en bamsekram av henne.

Veckorna som kom fylldes av telefonsamtal och besök av vänner, besök hos kurator, planering av begravning m.m. Samtidigt kämpade vi båda två med att bara åka till affären.

Jag minns speciellt första besöket hos kuratorn. Hemska minne... vi hade bestämt oss för att åka till henne (hon erbjöd även hembesök). Vi skulle till kvinnomottagningen på lasarettet och när vi går i denna långa korridor får jag se massor av människor i hela korridoren. Det är fotografering av alla nyfödda till dagstidningen. Panik!! Jag ska ta mig igenom detta folkhav och massor av nyfödda bebisar för att ta mig till kuratorn. Det svartnar bara för mig och jag tar mig gråtande igenom detta. På andra sidan kommer kuratorn ut och får ta mig i sin famn. Allt är bara svart!! Vi kommer in på hennes rum och jag börjar lugna ner mig. det var tur att det stod en kurator på andra sidan, annars vet jag inte hur det skulle ha gått.

Jag är så otroligt nöjd med all personal (barnmorska, personal på kvinnoavdelningen, läkare, kurator mfl) vi har mött under detta år .


Jag kommer att fortsätta att skriva om året som gått och förhoppningsvis börja blogga om året som kommer....